Det är inte särdeles mycket som får mig att gråta. I verkliga livet gråter jag nästintill aldrig. Nästan för sällan.
Ibland blir jag ju ledsen såklart, och kan tänka att nu, nu skulle det vara skönt att gråta en skvätt. Men inte en tår kommer ur mina ögon.
Däremot kan jag gråta störtfloder när jag tittar på skittöntiga program. Som såna där då bortadopterade barn hittar sina biologiska föräldrar, eller den där galne amerikanske mannen som gör om folks hus på några dagar och familjen blir så glada när de kommer hem, eller romantiska filmer, eller förlossningar på TV - jisses, vad jag kan gråta då barn föds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar