Änglavakt

Idag var vi på badet, jag och barnen. Som vanligt skulle det hoppas trampolin. Elin - som är mer vild än tam - skulle naturligtvis upp i treans hopptorn. Något hon gör ungefär 50 gånger varje gång vi är på badet.

Jag står och tittar på henne tills hon är ungefär halvvägs upp på stegen. Sedan börjar jag gå mot kanten så att jag ska kunna se hennes hopp. När jag kommit några steg hör jag en duns.
Åh, den dunsen. Den ekar i huvudet fortfarande. Det värsta, hemskaste ljud jag någonsin hört.
Vänder mig om och ser Elin ligga på sidan på betongplattorna. Stilla. Tyst. Sedan ett illvrål. Mitt hjärta stannar. Och rusar samtidigt. Panik och rädsla om vartannat.
Springer fram och tar upp henne. Hon verkar OK. Gråter, inget verkar brutet. Säger att hon inte slagit huvudet.

En badvakt kommer fram och vi bär upp henne till personalens kontor. Sitter med Elin i famnen. Hon börjar bete sig konstigt. Tystnar och försvinner med blicken. Hon är inte närvarande. Alldeles tung i kroppen. Mer panik. Är livrädd. Men lyckas på något konstigt vis behålla lugnet.

Personalen ringer 112. Långa minuter innan ambulansen kommer. Elin fortsätter försvinna och jag får prata henne tillbaka.
Äntligen kommer ambulansen. Blåljus och sirener in till barnakuten i Uppsala. Alla värden ser bra ut. Och där börjar hon piggna till. Börjar prata och fråga saker. Tycker det är lite småspännande med sirenerna. Börjar sakta känna mig lugn.

På akuten undersöks hon och allt ser bra ut. Efter en stund klättrar hon och springer omkring som om ingenting hänt. Som vår vanliga vilding.
Efter några timmar får vi åka därifrån. Men världens finaste unge som klarade sig undan med några skrapsår. Efter ett tre meter högt fall rakt ner på betongplattor. Jag tror knappt att det går att få mer änglavakt än så.

Älskade, älskade unge. Jag är så glad att du finns. ♥